Innan jag fick diagnosen MS år 2012 gjorde min kropp nästan allt jag ville att den skulle göra. Den tog mig runt om i världen, överlevde en allvarlig bilkrasch, födde ett överraskande stort barn och hade i allmänhet uppfört sig väl. Visst, jag deltog aldrig i något av de där militäriska träningsprogrammen – jag kände till mina gränser även om jag inte behövde det. Jag brukade framhålla att jag minsann aldrig var sjuk.

Det där skrytet skulle komma tillbaka och spöka för mig.

Kort sagt var min kroppsbild bra när de första symtomen på MS började. Visst tänkte jag att jag kanske borde göra mig av med ”mamma-hullet” (11 år senare), men jag var alltid på språng och tänkte inte särskilt mycket på det. Jag var lång, stark och nöjd med hur jag såg.

Sedan förändrades allt

En dag började jag plötsligt känna mig trött. Inte bara trött, utan utmattad utöver all rim och reson. Jag var 37 år och jag skyllde på skämt om att det berodde på att vara närmare 40 än 30, men intensiteten i denna utmattning gnagde i bakhuvudet. Sedan kom ett enormt stort skov där min kropp brakade samman totalt. Jag blev så dålig att jag varken kunde gå eller prata ordentligt.

Innan jag hann förstå vad som hände blev jag klämd på, stucken och noga undersökt på sjukhuset. Min hjärna kördes genom en scanner och min ryggrad blev smärtsamt genomstucken av den största nålen jag någonsin hade sett. Jag frågades ut om alla aspekter av min kropp.

När svaret äntligen kom – MS – var jag ett vrak, fysiskt och psykiskt. En autoimmun sjukdom? Där min älskade kropp faktiskt kämpade mot sig själv? Tanken var ohyggligt skrämmande. Varför gjorde den detta? Tyckte min kropp inte om mig alls?

Att se min kropp genom MS-glasögon

Min kroppsbild rasade och jag föll ner i en virvel av rädsla och smärta. Mina händer slutade fungera ordentligt, jag kunde inte fokusera, min koncentrationsförmåga hade gått i bitar. Jag snubblade överallt och min balans försvann nästan helt. Att bestämma vad jag skulle ha på mig varje dag var en gigantisk utmaning och därför började jag klä mig i allt som var enkelt med så få knappar eller dragkedjor som möjligt. Jag var tvungen att ge upp de höga klackarna och började släpa mig runt i lågskor.

Som om detta inte var tillräckligt ledsamt så gjorde det läkemedel som jag ordinerats för neuropatisk smärta att jag gick upp i vikt snabbt – så snabbt att jag knappt hann med. Några år senare reagerade kroppen på samma sätt på sköldkörtelläkemedel. Lägg sedan till all skräpmat som jag åt som tröst och jag gick inte längre att känna igen. Jag började undvika speglar – och mina vänner. Smärta och rädsla gjorde att jag höll mig inomhus så mycket som möjligt.

Jag växte gradvis ur min garderob och fick vinka adjö till mina favoritkläder, mina vackra skor. Från att glida fram lång och självsäker på gatorna började jag nu noggrant granska trottoarerna för att hitta potentiella snubbelrisker, utan att titta upp av rädsla för att ramla. Min värld krympte. Jag hatade vad min kropp utsatte mig för. Vi började skiljas åt, eftersom jag inte längre kände att mitt yttre avspeglade mitt inre. Min kropp hade blivit en avskyvärd främling, en grotesk manifestering av all den skada som MS orsakade.

Jag klängde mig fast vid mina gamla kläder, plågade mig själv med att försöka klämma mig in i dem, genom tårar av frustration och självhat. Jag sög in magen så mycket som möjligt. Jag började till och med be om ursäkt för att jag var fet. Jag tänkte att om jag blev av med elefanten (LOL?) i rummet, skulle allt bli enklare.

Jag blev den skämtsamma tjocka personen.

Växlande perspektiv

Så småningom började saker långsamt att förändras. Jag styrde upp min kost lite i taget. Jag gick inte ner i vikt, men det fick mig att känna mig starkare. Jag gav bort de flesta av mina gamla kläder och köpte nya. Jag investerade i makeup, snygga lågskor och accessoarer (den tjocka kvinnans bästa vän!). Jag började ge min sjukdom en röst och blev en brinnande förkämpe för rättigheter vid funktionsnedsättning.

De personer som jag pratade med brydde sig inte om min vikt, de ville höra vad jag hade att säga.

Idag erkänner jag för mig själv att jag förmodligen aldrig kommer att få tillbaka den kroppsbyggnad jag hade innan MS, men jag har lärt mig att älska min kropp igen. Trots allt MS orsakat är jag fortfarande här, jag fortsätter arbeta och studera. Ibland är jag förbluffad över kroppens tydliga beslutsamhet att ta mig igenom alltsammans. I själva verket har vi slutit fred.

Jag tackar min kropp varje gång den får mig utanför dörren och till jobbet. Varje gång jag välkomnar min son hem från universitetet med ett fullt kylskåp och en stor kram är jag tacksam.

Min kropp är fantastisk. Litet grann som jag. Jag kommer för alltid att vara förundrad över allt som den, och jag, kan övervinna.

NPS-SE-NP-00003 Nov 2020