Om du har varit anhörigvårdare i mer än ett par år har du kanske lagt märke till hur det påverkar kropp och sinne. Om du har att göra med långvariga kroniska tillstånd blir det sällan lättare med tiden. Faktum är att det är troligt att du och den du tar hand om kämpar mot tiden.

Vi alla åldras, och när vi åldras krävs mer ansträngning för att hålla kropp och själ i form. Som anhörigvårdare är det lätt att sätta den vi vårdar i första rummet med risk att vi försummar oss själva i processen. Bortsett från de uppenbara sakerna som att träna, äta hälsosam mat och få tillräckligt med sömn, finns det några andra enkla saker som vi kan göra för att minska belastningen på kropp och själ.

Ändra ditt tänkesätt

När jag började ta hand om min fru minns jag att jag regelbundet kände att hennes läkare, sjuksköterskor och terapeuter inte brydde sig om mig. Allt handlade om henne och det var sällan som någon frågade om mig. Det blev väldigt tydligt när en sköterska som besökte oss totalt ignorerade det faktum att jag var mycket sjuk med en luftrörsinfektion. Det var då jag insåg att mitt välbefinnande var lika viktigt – om inte viktigare – än min frus, för utan mig skulle hon vara hjälplös.

Om du tycker att det låter egoistiskt så har du rätt, det är det! Jag föreslår inte att du regelbundet ska sätta dina egna behov före den person du tar hand om, men det är viktigt att ta hand om dina egna behov. Detta räcker långt om du vill ändra ditt beteende. Nästa steg är att bli mer självsäker när det gäller att be om hjälp.

Använd hjälpmedel

När min fru först kom hem från sjukhuset kom en arbetsterapeut hem till oss och rekommenderade vad som kunde göras för att bättre tillgodose min frus nya behov. Jag gjorde mitt bästa för att införa förslagen genom att sätta upp handtag, bredda dörröppningar, ta bort mattor, sätta in en trapphiss m.m.

Efter ungefär sex månader insåg jag att även om ändringarna var användbara, så tog de inte hänsyn till några av mina behov. Till exempel är standardplaceringen av handtag i badkaret/duschen bra för personen i badkaret, men inte alltid i bästa läge för den som försöker bada personen. Jag har nu satt dit fler handtag för att hjälpa mig att behålla balansen när jag flyttar och duschar min fru. Jag har också lagt till gummiunderlag för att göra det lättare att behålla fotfästet när jag flyttar henne.

Även om mitt mål är att hjälpa min fru att bli mer självständig, letar jag alltid efter hjälpmedel som också tar bort en del av min börda (en robot som matar henne skulle vara bra!).

Ta dig tid för DIG

Jag tror att det svåraste med att vara anhörigvårdare är att hitta tid för sig själv. Jag har gett upp de flesta aktiviteterna jag gjorde innan min frus stroke, dels för att jag inte har någon som kan ta hand om henne när jag inte är där, och dels på grund av kostnaden för aktiviteterna. Mer oroande är förlusten av personlig tid under dagen – särskilt under pandemin. Mellan min fru, min dotter och min hund har jag fullt upp hela dagen och hittar sällan tid att vara ensam. Bara att hitta tid att skriva den här artikeln är en utmaning.

Återigen är svaret att vara lite egoistisk. När jag t.ex. har lagt min fru runt 8-tiden på kvällen tillbringar jag lite tid med henne och runt 22.00 är det dags för min dotter att sova. När hon väl ligger i sängen anser jag att de närmaste 90 minuterna är min tid. Min fru är inte glad att jag är uppe sent eftersom hon vill att jag ska komma tillbaka till sängen, men jag behöver den tiden för att varva ner. 90 minuters tystnad utan några krav hjälper till att återställa mig för nästa dag.

Planera långsiktigt

Världen är lite galen just nu, med hälso-, miljö-, politiska, samhälleliga och finansiella frågor som bombarderar oss varje dag. Om du vårdar en anhörig är det troligt att du kommer att lägga dina personliga problem ovanpå allt detta, vilket gör det svårt att fokusera på något annat än att överleva. Jag ser andra anhörigvårdare som är fokuserade på nuet och potentiellt offrar sin framtid ... vilket är något jag försöker att inte göra.

Mitt mål är att min fru och jag kan gå i pension bekvämt och ha råd med den vård vi behöver. För att göra det minimerar jag min användning av dyra vårdtjänster nu och maximerar min egen personliga insats istället. Jag har också startat en långsiktig plan för att hitta en plats för oss att bygga ett anpassat hus som uppfyller våra behov som pensionärer. Det här låter inte som ett enkelt förslag, och tro mig det är det inte, men jag har redan känt av minskad press genom att ha detta långsiktiga mål.

Jag kan se framför mig en dag där vi både kan koppla av och umgås tillsammans och det får mig bara att le. Att ha denna plan, som kan ta år att genomföra, flyttar mitt fokus från den dagliga oron till en mer tilltalande framtidsvision.

Budskapet

Jag tror att det finns stadier i en anhörigvårdares utveckling, och en av dem är ”insikt”. Den kommer när du bryter dig ur vardagsrutinen och sätter tillbaka dina egna behov och välbefinnande i ekvationen. Denna förändring av perspektivet hjälper dig att se att det finns hopp för framtiden. Jag uppmanar varje anhörigvårdare att ta ett steg tillbaka och aktivt söka efter detta perspektiv. I slutändan kommer detta inte bara att göra saker bättre nu, utan också på lång sikt.

NPS-SE-NP-00044 Dec 2021